WE’LL ALWAYS BE TOGETHER IN ELECTRIC DREAMS

Tre helger går så fort när dom är roliga!
Jag minns Linköping – premiärsoundcheck, premiärinsläpp och premiärkonserter. Hur luften darrade i värmen. Och nu – sex kvällar avklarade och inte en enda som väntar lockande bakom torsdagen. Scenerna är nedmonterade för sista gÃ¥ngen. Även de ihärdigaste applÃ¥dhänderna och jubelhalsarna har Ã¥terhämtat sig.

Men visst var det fint! En riktig succé skulle jag säga.
Jakob Hellman känns som en gammal vän nu, men det är ju fortfarande ett färskt mirakel att han gÃ¥r runt och… gÃ¥r, som han gör. Syns. Sjunger – och som han sjöng sen. Han fick fans att reprisbesöka festivalen blott för hans skull, att cykla mellan Stockholm och Linköping och att spendera hela, höstiga sensommarnätter utanför tÃ¥gstationer. Bara för en enda Hellmantimme. Starkt.
I Linköping och Varberg visade vår pophjälte Howard Jones vem som inte tappat takten, han hade hela publiken i sina händer, fick den att dansa och visade prov på sällsynt spänst i sina egna, femtiofem år gamla, fotsulor.

Ultravox… är ett eget, lite heligt kapitel. De allra minst kritiserade. De äldsta. Kungarna, kan man säga. Gjorde sex städer lyckliga och satte särskild synthglöd i varje öga. En mäktig syn.
Och att se Lustans i sin nya sättning växa sig stadigare och snyggare för varje kväll var ocksÃ¥ en fröjd. Varje 20:00-slag väntade en säker show med vaken, sugen Johan Kinde i täten – inramad av rök och omgiven av ett hov av tjusiga och lovande söner. Den utlovade och redan provsmakade pÃ¥, kommande skivan fÃ¥r gärna skynda sig pÃ¥ – och somliga gamla superfans har redan hunnit utnämna den nuvarande sättningen till Lustans Bästa NÃ¥gonsin.
… Och Reeperbahn. SÃ¥ mÃ¥nga ord skrivna.
En herre bakom mej i… Helsingborg, tror jag, skrek
”OM JAG VORE BÖG SKULLE JAG FAN VARA KÄR I OLLE LJUNGSTRÖM”
när Olle kastade kavajen och blottade sin t-shirtsöverkropp.
I Gävle ropade Calle ett sanningens ord efter SmÃ¥ Druvor med ”OLLE ÄR KUNG”,
jag rättade ändÃ¥ snabbt till det för stunden ännu sannare ”REEPERBAHN ÄR KUNGAR”, Olle svarade med ett ”YES” och luften som var tyst fylldes av ”PETER IVARSS”.
”… i ett annat kungarike”, sa Olle. Och sÃ¥ vill man bara grÃ¥ta. Darrande.
Så fina. Alla: Olle Joel Jukka Kalle Eddie Korre. Och det innehöll absolut högst spänningshalt för en sjättegångstittare, oförutsägbarast, vackrast och roligast.

… vid 22:30 kramades vi in i Alphavilles röda hitsfamn. Mm, Marian Gold med sina vältrimmade motorfötter, som en tysk björn med magisk röst mitt i all röken. Exceptionella förmÃ¥gan att tända sÃ¥väl publikens tryckarsug, smÃ¥ digitalkameror som äkta tändare. VÃ¥ra namnfödare, vÃ¥rt titelband. MÃ¥hända i en rockigare tappning än pÃ¥ Ã¥ttiotalet, men ocksÃ¥ i en dansvänligare sÃ¥dan.
Och sÃ¥ finaliga The Human League – gav oss en sÃ¥ välsprayad scen, välövad show, välbehÃ¥llen Philip-röst. Prick som pÃ¥ skiva. Hans robotstela rörelsemönster satt som opererat, liksom tjejernas pigga dansmidjor och de tusen (nÃ¥, men typ sju?) klädbytena. Idel paljetter, glitter, fransar, skyhöga klackar. SÃ¥ synd att de flesta besökare mattats av vid denna tidpunkt; sänkt armarna och parkerat sig stilla. Fast lÃ¥tarna var lika fantastiska ändÃ¥ – gav Ã¥tminstone mitt hjärta elektriska stötar.

Och det var det, Forever Young 2010.
Kvar sitter jag. Med tom bröstkorg, hälsningar från Kalmar i form av miljoner myggbettsminnen över benen och New Song på tungan hela tiden.

Åh för:
♥ Att för sjätte gÃ¥ngen höra nya Det verkade sÃ¥ viktigt dÃ¥ och kunna varje ord. Skvallrar det om min kärlek till lÃ¥ten eller kanske snarare om Johans stora lÃ¥tskrivarbegÃ¥vning – att skriva rader som fastnar?
♥ Varje ny publikkompis. De som jag bara såg just där, och de som finns sparade i telefonböcker eller mejlinkorgar nu. kärlek.
♥ Glöm allt mitt Förlängd-Turné-Tjat ett tag, till förmån för den rena tacksamheten -
att Reeperbahn återuppstod, ett rent mirakel, att de glittrade sex kvällar i augusti 2010. Att jag fick vara med om varje gång.
♥ Summer in Berlin-ackompanjerat kvällskaffe vid bloggdatorn. Trevlig tradition.
♥ Varje kvälls öronbedövande herrjubel när Johan Kinde tog av sin kavaj. Sötnosen intill som viskade till mig att ”Ã¥h, varför tar han inte av sig skjortan ocksÃ¥?”. Den vita, tighta.
♥ Varje tapper, regntrotsande Helsingsborgsbo. En cool musikseger.
♥ Joel Fritzell. Vilken himla person. (… ♥)
♥ … hela Reeperbahn. Särskilt i Varberg. LIVETS bästa spelning.
♥ Hur lyrisk, helig, magisk stämning i varje publikhav.
♥ Human League i Eskilstuna, en så stark premiär.

… skulle kunna fortsätta denna Ã…h-lista i sjutton rader till,
men skonar er nu, efter trevligt bloggumgänge sedan i juni, och tar härmed farväl.
Tackar för i år; för Linköping, Varberg, Eskilstuna, Helsingborg, Gävle och Kalmar. Ni var grymma. Banden var grymma. Hoppas vi ses nån annanstans, nån annan gång. Längst fram!

/björk, forever young

minns med youtube

Förhoppningsvis hÃ¥ller sig de egna FY-minnena färska länge, länge till – men ifall man kanske inte var där, eller om man skulle drabbas av en akut baklängeslängtan, sÃ¥ kan Youtube bistÃ¥ med sitt imponerade minne och är redo att friska upp ditt. Här är vad jag filmade (… eller Ã¥tminstone vad som tagit sig till publicerat tillstÃ¥nd):

Och gÃ¥r man utanför mitt konto sÃ¥ öppnar sig en oändlig värld av (otillÃ¥tet…) filmat material. Det är bara att attackera youtubes sökfält med önskad artist och drunkna i de (nu dubbelt!) nostalgiska filmdrivorna sedan…

/björk, forever young

Gävles:

Vackraste: att få höra Jakob Hellman sjunga upp i en Gasklocka. Närmare bestämt bakom detta skynke:

Turnéns vackraste Jakobspelning! Alldeles hemlig men fantastisk.

Snyggaste: Lustans Lakejer…  som varje kväll. Men nämn en medlem som inte är bländande snygg, dÃ¥? Nej, precis. Finns ju ingen. Ã…h.
TÃ¥rigaste: Human League. Vet minst en som inte kunde annat än grÃ¥ta under mäktiga Being Boiled-entrén…
Största Reeperbahnfans: eh, jag. Och Calle. Faktiskt.

Jakob-gäst: Elias från Elias & The Wizzkids.
Publiksnyggaste: dessa:

Tack Gävle! Nu finalar vi i Kalmar, så ses vi riktigt redigt sedan.
Med bildlass. Och filmer. Och med lite tommare bröst, i vetskapen om att Eddie Sjöberg slagit pÃ¥ sin sista Reeperbahn-sträng…

/björk, forever young

Gävle dansar och ler

Dessa fagra damer stod bakom mej pÃ¥ Jakob Hellman (som i skrivande stund spelar sÃ¥ att bordet datorn stÃ¥r parkerad pÃ¥ skakar). De dansade och matchade temat – och bjöd dessutom pÃ¥ ett Jenka. Sa ”här har du ett äkta Ã¥ttiotalstuggummi”. Puss!

Annat skvaller: den för sin skönhet djupt beundrade, och mycket mystiske Lotus, ur Lustans Lakejer, stod ocksÃ¥ och stampade takten till Jakob med sina kostymbyxeben. Och förlÃ¥t om jag nu släcker hoppet för mÃ¥nga – men han var i sällskap med nÃ¥gon som sÃ¥g tämligen flickvännig ut… NÃ¥. Skvallergränsen nÃ¥dd.
Nu: dansa.

/björk, forever young